Vad är mitt smycke värt? Smältvärde, andrahand, butik

Tre siffror, och varför de inte stämmer överens

Att fråga vad ett smycke är värt är i själva verket att ställa tre frågor, och svaren kan skilja sig åt med en faktor fem utan att något är fel.

• Smältvärdet är metallens värde om smycket slutade vara ett smycke: vikt, finhalt och dagens spotpris. Det är ett golv, inte ett pris.
• Andrahandsvärdet är vad en köpare skulle betala för det i dag, i befintligt skick, på en verklig marknad med verklig konkurrens från nya varor.
• Återanskaffningsvärdet är vad en butik skulle ta för att sälja dig närmaste motsvarighet, ny, över disk, med skatt och marginal inräknade.

En ring som kostade 5 000 kan bära 400 i smältvärde, säljas privat för 1 500 och kosta 5 500 att ersätta. Alla fyra siffrorna kan stämma samtidigt. Misstaget är att be någon om värdet och sedan behandla den siffra som råkar komma som värdet.

Smältvärdet är den enda siffran med räkning bakom sig

Smältvärdet är vikten i gram, multiplicerad med finhaltens andel, multiplicerad med spotpriset per gram. Guld noteras per troy ounce, och en troy ounce är 31,1035 gram, så dela det noterade priset med 31,1035 för att få siffran per gram.

Ta en slät 18-karatsring som väger 6 gram. Finhalten 750 betyder 0,75 rent, så smycket innehåller 4,5 gram fint guld. Om guld noteras i 2 400 US-dollar per ounce blir det 77,16 dollar per gram, och smältvärdet omkring 347 dollar. Samma 6 gram i 9 karat innehåller 2,25 gram guld och smälter för omkring 174.

Två korrigeringar av den siffran. Stenar räknas inte med: en köpare som går på vikt gör ett avdrag för allt som är infattat, eller ber dig ta ur stenarna först. Och ingen betalar fullt smältvärde. En handlare som köper skrot behåller en marginal för raffinering, analys och prisrisk, så räkna med ett bud kring 70 till 90 procent av smältvärdet från en rak guldköpare, och märkbart mindre från en pantbank. Smältvärdet är räkning; budet är en förhandling.

Andrahandsvärdet: vad en köpare faktiskt betalar

För en modern diamantring ur den stora marknaden ligger andrahandspriset typiskt på 20 till 40 procent av vad den kostade ny. Det är ingen skandal, det är branschens uppbyggnad. Butikspriset du betalade rymde lokalen, personalen, lagret som stod i fönstret, marknadsföringen, garantin och skatten. Inget av det kommer tillbaka. Din begagnade ring konkurrerar dessutom direkt med en identisk ny hundra meter bort, och gruppen som letar efter en begagnad förlovningsring är liten.

Vissa smycken ligger klart över det spannet. Signerade arbeten av Cartier, Tiffany & Co. eller Van Cleef & Arpels behåller en långt större andel av butikspriset, eftersom namnet i sig är marknaden. Tidstypiska smycken i originalskick, naturliga färgade stenar, stora fina diamanter med laboratorieutlåtande och tungt slätt guld – där smältvärdet sätter ett hårt golv – håller alla värdet bättre.

Andra ligger under. Labbodlade centerstenar har fallit brant på förstahandsmarknaden och har för närvarande mycket liten andrahandsmarknad; köpare prissätter fattningen och behandlar stenen som dekoration. Små melee under ungefär 0,30 karat lägger nästan ingenting till ett andrahandsvärde. Modesmycken i pläterad oädel metall har enbart ett dekorativt värde.

Återanskaffningsvärdet, och vad ett försäkringsbolag vill ha

Återanskaffningsvärdet är vad det kostar att gå in i en butik och köpa närmaste motsvarighet ny. Det är den högsta av de tre siffrorna, ofta två till fyra gånger andrahandsvärdet, och det är den siffra försäkringsvillkor skrivs kring, eftersom de flesta försäkringar ersätter föremålet i stället för att betala ut pengar.

Det ett försäkringsbolag godtar är ett skriftligt värderingsintyg från en registrerad värderingsman som har haft smycket framför sig med lupp, skjutmått och våg, och som sätter sitt namn under dokumentet. En uppskattning gjord utifrån ett foto – av Carat eller av någon annan – är en utgångspunkt för det samtalet och ett sätt att veta ungefär var du står innan du betalar för värderingsmannens tid. Den är inte dokumentet, och inget ärligt verktyg påstår något annat.

Vad som lyfter ett smycke över metallen

Sådant som verkligen tillför pengar:

• En centersten med ett graderingsutlåtande från ett laboratorium, helst det ursprungliga, och helst över ett karat.
• En erkänd tillverkarsignatur och en stämpel som stämmer med den, inte bara en stil som liknar ett känt hus.
• Ålder tillsammans med intakt originalskick – orörda infattningar, ursprungliga stenar, inga moderna utbyten.
• Originalask, papper och kvitto för ett märkessmycke, som rutinmässigt flyttar priset med en synlig marginal.
• Ovanlig naturlig färg i en sten, och storlek: värdet per karat stiger brant, så en sten på 2 karat slår fyra stenar på ett halvt karat med god marginal.

Sådant som inte tillför något, hur mycket det än känns som att det borde: familjehistoria utan dokument, det ursprungliga inköpspriset, ett gammalt värderingsintyg skrivet för försäkring, och karatvikt i sig i en sten med svag färg, renhet eller slipning. För hur en stens kvalitet bedöms, se så avgör du om en diamant är äkta.

Var du säljer, och vad kanalen tar

Två vanor är värda mer än något enskilt beslut. Ta in minst tre bud, eftersom skillnaderna mellan köpare på samma smycke är stora. Och godta aldrig en siffra som nämns innan smycket har vägts framför dig.

Vad som avgör en siffra

Tre mätningar gör nästan hela jobbet. Vikten, på en juvelerarvåg och inte en köksvåg. Finhalten, med XRF eller syraprov om det inte finns någon stämpel du litar på. Och, för varje sten av betydelse, ett graderingsutlåtande från ett laboratorium som GIA eller IGI. Med de tre blir smältvärdet räkning, och andrahandsvärdet blir en sökning bland avslutade försäljningar av verkligt jämförbara smycken – sålda priser, aldrig utropspriser.

Utan dem är varje siffra en uppskattning, även de som tas fram ur ett foto. Det är därför Carat lämnar spann för smältvärde, andrahand och butik tillsammans med de försäljningar de vilar på, i stället för en enda självsäker siffra, och inte ger någon siffra alls när bevisen inte bär en. Använd en uppskattning för att avgöra om ett smycke förtjänar en fackmans tid. Använd fackmannen för att avgöra vad du ska göra med det.