Kan en juvelerare skilja en labbodlad diamant från en bruten?

Inte med ögat, och inte med en testare på disken. De två är samma material med samma optiska egenskaper. Separationen vilar på spektroskopi och fluorescensavbildning på ett graderingslaboratorium, och det är därför labbodlade stenar i stället rutinmässigt lasergraveras på rondisten.

Fungerar immatestet på en ring jag har på mig?

Dåligt. En buren ring håller redan hudtemperatur och släpper kondensen snabbt oavsett vilken sten det är. Ta av den, rengör den, låt den nå rumstemperatur och andas sedan på den. Även då utesluter testet bara glas och zirkonia, inte moissanit.

Går det att lita på en billig diamanttestpenna?

Bara mot glas, zirkonia och de flesta färgade simulanter. Testare med en enda prob mäter enbart värmeledning, och moissanit leder värme tillräckligt väl för att passera som diamant. Det är dubbeltestaren, som också läser elektrisk ledningsförmåga, som är värd att lita på, och även den inom vissa gränser.

Repar en äkta diamant glas?

Ja, men det gör kubisk zirkonia, moissanit, safir och vanlig kvarts också, så resultatet bevisar ingenting. Det riskerar dessutom att flisa stenen längs ett klyvplan och att skada infattningen. Det finns ingen situation där testet är värt att göra.

Min diamant lyser blått i UV-ljus. Är den falsk?

Nej. En betydande minoritet av de naturliga diamanterna fluorescerar blått i långvågigt ultraviolett ljus, och effekten kommer av spår av kväve. Stark fluorescens kan påverka priset något åt endera hållet, men den är varken bevis för eller emot att en sten är äkta.

Kan en app tala om för mig om min diamant är äkta?

Den kan tala om vad fotot stöder och vad det inte stöder. Carat lämnar ett utlåtande i tre steg med iakttagelserna för och emot, plus det test som skulle avgöra frågan. Det är en uppgift bland andra vid sidan av en lupp, en testare och ett laboratorium, inte en ersättning för dem.

Så avgör du om en diamant är äkta

Tre olika frågor gömmer sig i ”är den äkta”

En sten kan sakna äkthet på tre helt skilda sätt, och ett test som svarar på den ena frågan säger ingenting om de två andra.

En simulant är ett annat material slipat för att härma diamant: kubisk zirkonia, moissanit, vit safir, vit topas eller vanligt glas. Nästan varje test som beskrivs nedan siktar på den frågan.
En labbodlad diamant är diamant. Samma kol, samma hårdhet, samma brytningsindex 2,42, samma beteende i varje hemmatest. Den är ingen imitation, och den är värd en bråkdel av en motsvarande bruten sten.
En behandlad sten är en naturlig diamant vars färg eller renhet har förbättrats genom sprickfyllning, laserborrning eller bestrålning. Äkta, och värd betydligt mindre än en obehandlad like.

Bestäm vilken av frågorna du ställer innan du börjar, för de två sista kan ingen svara på vid ett köksbord.

Immatestet, och var det tar slut

Andas på stenen på nära håll, som på en kall fönsterruta. Diamant leder värme bättre än nästan något annat material på jorden – omkring 2 000 watt per meterkelvin, mot ungefär 2 för kubisk zirkonia – så den drar värmen ur kondensen och klarnar på en sekund eller mindre. Zirkonia håller kvar imman i två eller tre sekunder, glas ännu längre.

Förbehållen väger tyngre än testet självt. Stenen måste vara ren: en hinna av handkräm, tvål eller hudfett håller kvar imma på vad som helst. En ring som burits hela eftermiddagen håller redan hudtemperatur och släpper imman snabbt oavsett vad den är gjord av. Och moissanit leder värme tillräckligt väl för att klarna nästan lika fort som diamant, så ett godkänt test säger ”inte glas, troligen inte zirkonia” – aldrig ”diamant”.

Varför tidningstestet inte fungerar på en infattad sten

Genomläsningstestet går till så här: lägg en lös sten med tafflen nedåt på en rad tidningstext och försök läsa bokstäverna genom den. En välslipad rund briljant böjer och återkastar ljuset så fullständigt att du varken ser text eller en skarp linje. Glas och flacka, illa slipade imitationer släpper ofta igenom trycket.

Testet fungerar bara på en lös sten med en plan taffel som kan ligga an mot papperet. När stenen väl är infattad går det inte att göra alls: fattningen håller pavillongen ovanför papperet, infattningen släpper in ljus från sidan och klorna är i vägen. Det godkänner dessutom välslipad zirkonia och moissanit, som rör till texten lika grundligt som diamant gör, och det kan felaktigt döma ut en äkta men flack sten med gammal slipning. Se ett misslyckat genomläsningstest på en lös sten som ett skäl att titta vidare, och betrakta testet som otillgängligt på allt som sitter i en fattning.

Vad en 10x lupp visar som ögat inte gör

En lupp kostar mindre än en hämtmiddag och svarar på mer än alla andra hemmatester tillsammans. Håll den tätt intill ögat, för stenen till luppen och lys på den från sidan med en stark lampa.

Facettkanterna. Diamant ligger på 10 i Mohs skala, och dess facettkanter förblir knivskarpa i decennier. Zirkonia och glas nöts; under förstoring ser kanterna mjuka och rundade ut, och tafflen visar fina repor.
Dubblering. Moissanit är dubbelbrytande. Titta in genom kronan snett i stället för rakt uppifrån, så framträder de bakre facettkanterna som två linjer, något förskjutna mot varandra. Diamant är enkelbrytande och dubblerar aldrig.
Inneslutningar. Små kristaller, fjädrar och punkter talar för en naturlig sten. Perfekt runda gasbubblor talar för glas eller pasta.
Gravyr på rondisten. Många graderade stenar bär ett rapportnummer lasergraverat på rondisten, och labbodlade stenar graveras ofta LG eller LAB GROWN. Texten är mycket liten; 10x med en stark lampa kan visa den, 20x är bättre.

Eld, vikt och testaren på disken

Under en enda ljuspunkt ger diamant mest vita blixtar med en återhållen mängd färg – dispersionen är 0,044. Moissanit disperserar 0,104, mer än dubbelt så mycket, och kastar tydliga regnbågar av det slag folk beskriver som eld från en discokula. Zirkonia ligger mellan de två och läser sig glasaktig snarare än skarp. Det här är en tränad jämförelse, inte ett utlåtande, och den är opålitlig på stenar under ungefär en halv karat.

Vikten avgör mer på en lös sten. Zirkonia är långt tätare än diamant, ungefär 5,7 mot 3,52, så en zirkonia slipad till millimetermåtten för en enkaratsdiamant väger närmare 1,7 karat. Vilken juvelerare som helst med skjutmått och karatvåg avgör den saken på en minut.

Handproben på juvelerarens disk mäter värmeledningsförmåga, och det är därför äldre prober kallar moissanit för diamant. Dubbeltestare lägger till en kanal för elektrisk ledningsförmåga som flaggar moissanit, och även de läser av de sällsynta borhaltiga typ IIb-diamanterna, som leder ström, som moissanit. Fråga vilken sorts testare som används.

Fattningen är också bevis

Ingen infattar en tvåkaratsdiamant i oädel metall. Titta på insidan av skenan efter en finhaltsstämpel: 750, 585 eller 375 för guld, 950 för platina, 925 för sterlingsilver. En 925-stämpel under en stor vit sten antyder starkt att stenen är zirkonia, eftersom sterling är standardfattningen för bijouteri och modestenar. Vår guide till att läsa guldstämplar går igenom vad varje märke betyder.

Titta sedan på slitaget. En grön eller grå linje där pläteringen har brustit vid skenan, en gul ton som lyser igenom den vita metallen vid axlarna, tunna eller utböjda klor, lim någonstans nära en sten – varje sådan iakttagelse är värd mer än en känsla för hur mycket något gnistrar.

Vad ett foto kan avgöra, och vad det inte kan

Ett foto bär mer än folk väntar sig: metallens färg och slitage, slipningens kontur och proportioner, hur stenen hanterar ljuset, hur den hålls fast och, i en makrobild av insidan av skenan, själva stämpeln. Det räcker för att resonera sig fram till troligen äkta, ej avgjort eller troligen simulant med iakttagelserna uppställda på båda sidor. Det är vad Carat gör utifrån ett foto, och varje siffra för karat, slipning, färg och renhet som appen lämnar ifrån sig är märkt som en uppskattning och inte som en gradering.

Vad ett foto inte kan göra: mäta värme- eller elledningsförmåga, väga stenen, visa dubblering tillförlitligt vid telefonens upplösning eller skilja labbodlad diamant från bruten. Det sista är ingen begränsning hos fotografiet. Det är en begränsning hos allt utom laboratoriets instrument.

Vad som skulle avgöra var och en av frågorna

Simulant eller diamant: tio minuter hos en juvelerare med en dubbeltestare för värme och ström, en lupp och en våg. Oftast gratis medan du väntar.
Labbodlad eller bruten: ett utlåtande från ett graderingslaboratorium som GIA eller IGI. Det handlar om spektroskopi, inte om ett test på disken, och ingen apparat i en butik klarar det.
Vad den skulle graderas till: samma laboratorium, med stenen ur fattningen. Vikt, slipning, färg och renhet uppmätta i stället för uppskattade.
Behandlad eller obehandlad: laboratoriet igen. Sprickfyllning ger en blixteffekt under förstoring som en gemmolog vet att leta efter.

Tre saker att låta bli: inget reptest, eftersom zirkonia, moissanit och kvarts alla repar glas och en diamant kan flisas mot en hård kant; ingen låga; ingen klorin, som angriper legerad metall och allt lim i infattningen.