925, 800 och silverstämplarna som säger något

Talet är en finhalt, inte ett varumärke

Talet som är slaget i ett silverarbete är en finhalt i tusendelar: delar rent silver per tusen delar legering. 925 betyder 925 delar av tusen, alltså 92,5 procent silver räknat på vikten. Återstående 7,5 procent är oftast koppar, tillsatt därför att rent silver i sig är för mjukt för att hålla en form, ett gångjärn eller en stenfattning. Den standarden har ett namn – sterling – och de flesta silversmycken som säljs i Storbritannien, Irland och Nordamerika är gjorda efter den.

Ovanför sterling ligger 958, Britanniasilver, en högre och mjukare standard som infördes i England i slutet av 1600-talet och slås än i dag. Under sterling ligger de kontinentala standarderna. 800 och 830 förekommer hela tiden på äldre tyskt, österrikiskt, italienskt, nederländskt och nordiskt arbete; på svenskt och annat nordiskt silver följs talet ofta av ett S. Båda är verkligt silver, med mer koppar i sig, vilket gör dem hårdare, en aning varmare i tonen och snabbare att mörkna. 900 är myntsilver, finhalten i gammalt silvermynt, och dyker upp på amerikanska bestick från 1800-talet.

Ett arbete stämplat 800 är inget misslyckat försök till sterling. Det är silver gjort efter en annan nationell standard, och där det tillverkades var den standarden den lagliga.

Märkena du troligast stöter på

Två varningar som gäller ordet snarare än talet. Sterling utskrivet i sin helhet är en amerikansk sedvänja utan oberoende provning bakom sig. Och ett ensamt 925 utan andra märken kan slås av vem som helst, var som helst, också i pläterade varor, och det är därför märket är en utgångspunkt och inte ett resultat.

En brittisk stämpel och dess delar

Ett arbete som har kontrollerats i Storbritannien bär tre obligatoriska märken, slagna av ett kontrollkontor efter att metallen faktiskt har provats.

1. Ansvarsstämpeln. Initialer i en formad sköld, registrerade på det företag som lämnade in arbetet.
2. Finhaltsstämpeln. Själva talet – 925, 958, 800 – i en inramning vars form anger metallen.
3. Kontrollkontorets stämpel. Ett leopardhuvud för London, ett ankare för Birmingham, en ros för Sheffield och en borg för Edinburgh. Glasgow, Chester, Exeter, Newcastle, York och Dublin förekommer på äldre arbeten.

Bredvid dem kan du hitta det gående lejonet, ett lejon som går med en framtass lyft, som är den traditionella brittiska symbolen för sterling. Britanniasilver använder i stället en sittande Britannia. De här bildmärkena har varit frivilliga sedan 1999, så att de saknas på ett nytt arbete betyder ingenting, medan de på ett äldre är ett starkt tecken på en riktigt kontrollerad vara. Den svenska motsvarigheten är kattfoten, kontrollstämpeln som säger att finhalten har provats.

En årsbokstav – en enda bokstav i en sköld, där typsnittet byts för varje omgång – är frivillig sedan 1998. Där en finns kvar daterar den kontrollen till ett enda år. Där ingen finns följer ingenting av det. Svenska årsbokstäver fungerar likadant, med skillnaden att de har slagits sedan 1700-talet och ger ett svenskt arbete ett exakt årtal.

Orden som inte innehåller något silver alls

Flera välbekanta uttryck beskriver metall utan ett uns silver i sig.

• EPNS – electroplated nickel silver. Ett tunt elektrolytiskt silverskikt över en grundmetall av nickellegering. Pläteringen är silver; varan är det inte.
• Silver plate – samma sak under ett annat namn, ibland märkt EP eller A1.
• Nysilver, tyskt silver och alpacka, även skrivet alpacca – en enda legering av koppar, nickel och zink under tre namn, kallad silver enbart för färgens skull.
• Tibetansilver och silverfärgat – marknadsföringsord utan definierad sammansättning.

Pläterade bordsartiklar bär ofta en rad små slagna symboler som vid en snabb blick ser ut som en brittisk stämpel. Leta efter de delar en riktig har: initialer, ett finhaltstal, en stadssymbol och oftast ett lejon. En rad sköldar med en krona, en blomma och en bokstav men utan tal är ett tillverkarmärke, inte en kontroll.

Så skiljer du plätering från massivt utan laboratorium

Fyra iakttagelser, ingen avgörande i sig, som tillsammans oftast avgör saken.

Slitaget på de höga partierna. Pläteringen är tunnast där fingrar och manschetter tar: ovansidan av en ringskena, kanten på en armring, de upphöjda delarna av ett ciselerat mönster, kanten på en sked. Titta i starkt ljus efter en mattare, varmare eller mer rosa metall som lyser igenom, eller efter en mörkgrå fläck där nickeln har blottats. Massivt silver blir tunnare på de ställena utan att byta färg.

Vikten. Silver är tungt, och ett sterlingarbete känns tyngre i handen än samma föremål i pläterad mässing, stål eller zinklegering. Det här är en jämförelse, inte en mätning.

Lukten. Gnid smycket raskt i några sekunder och lukta på fingrarna. Silver är nästan luktlöst. Grundmetaller av koppar och nickel ger den skarpa myntlukten av småpengar, och en stark lukt är skäl att titta noggrannare på kanterna.

En magnet. Silver dras inte alls till en magnet, så ett drag betyder järnhaltig metall: pläterat stål, en låsfjäder av stål eller en broschnål av stål. Att det inte drar bevisar ingenting, eftersom mässing, nysilver och zinklegeringar också är omagnetiska.

Anlöpning är ett bevis, inte en skada

Silver reagerar med svavelföreningar i luften och bildar silversulfid, en hinna som går i halmgult, sedan brunt, sedan svart. Det är en ytverkan, och den tar ingenting från metallen. Smycken som förvaras med ull, gummiband eller tidningspapper mörknar fortare, och det gör allt som bärs mot huden i ett varmt rum också.

Två saker följer av det. Ett silverfärgat arbete som aldrig har anlupit efter år i en ask förtjänar en andra titt, även om rodinerat silver, vanligt på moderna kedjor och fattningar, faktiskt inte anlöper, och det gör inte rostfritt stål heller. Och lägre finhalter beter sig annorlunda: den extra kopparn i 800 och 830 mörknar fortare och kan lämna ett grönaktigt spår på huden.

Svart i fördjupningarna i graverat eller ciselerat arbete är ofta avsiktlig oxidering, lagd där för att ge mönstret djup. Ett bad som tar bort varje spår av anlöpning tar det med sig, och på ett antikt arbete finns ingen väg tillbaka.

Ett silverfärgat smycke utan märke

Ostämplat betyder inte oädel metall. Brittisk stämpling är obligatorisk först över 7,78 gram silver, så lätta örhängen, tunna kedjor, små berlocker och smala stapelringar säljs helt lagligt utan märke. Många länder har aldrig haft något kontrollsystem, äldre arbeten är äldre än den lag som gäller, en storleksändrad skena kan ha förlorat den märkta delen, och polering plattar ut en grund puns. Det finns mer i vad en saknad stämpel betyder och inte betyder.

Det som avgör finhalten är ett prov på metallen själv. Ett prov med syra på probersten skär igenom varje beläggning till priset av en liten repa på ett undanskymt ställe. Röntgenfluorescens hos en juvelerare läser legeringen utan att sätta märken i smycket, men den ser bara de översta mikrometrarna och kan luras av tjock plätering.

Utifrån foton skriver Carat av det som faktiskt är slaget – 925 förblir 925 – tolkar det sedan och flaggar tecken på plätering, som slitage vid kanterna och färgskiftning, där bilderna visar dem. Se det som ett sätt att sortera en byrålåda i smycken som är värda att provas, vid sidan av kontrollerna ovan snarare än i stället för dem. Att läsa guldstämplar täcker samma mark för de gula metallerna.