Så fotograferar du smycken så att de kan identifieras

Ljuset gör det mesta av jobbet

Smycken är svåra att fotografera av ett enda skäl: de är byggda för att flytta runt ljus. Polerad metall fungerar som en spegel och en facetterad sten som ett knippe små speglar, så båda rapporterar tillbaka vad som än finns i rummet. Det du vill ha är en stor, mjuk ljuskälla, och den enklaste är ett fönster en mulen dag, eller ett fönster som solen inte lyser rakt in genom. Lägg smycket på ett bord bredvid rutan, så att ljuset kommer från sidan i stället för över din axel.

Undvik direkt solljus. Det är en liten, hård källa: den bränner vita hål i polerad metall och gör varje facett till en utbränd stjärna som inte bär någon information. Undvik blixten av samma skäl, och den har dessutom ett eget fel – den sitter intill objektivet, så den lyser upp smycket platt och lämnar en enda bländande ljusfläck mitt i stenen, precis där detaljerna finns.

Bakgrund, bildutsnitt och exponering

Använd en enfärgad bakgrund i mellanton: en gråkartong eller en vikt duk utan mönster. Mellantonen spelar roll eftersom telefonen mäter ljuset i hela bildrutan. Lägg en liten ring på en stor svart kudde, så ljusar kameran upp allt för att kompensera, metallen blir kritig och stämpeln bleks bort.

Fyll sedan bildrutan. En ring som tar upp en tiondel av bilden bär en tiondel av detaljerna, så gå in tills smycket nästan rör vid kanterna. Tryck på skärmen där det viktiga sitter för att ställa skärpan, och dra sedan ner exponeringsreglaget en aning: ett något mörkt foto behåller facetternas form och metallens struktur, medan ett ljust förstör båda, och ingenting kan återskapa det som har registrerats som rent vitt. Stötta armbågarna eller använd självutlösaren, och torka av objektivet, för ett fingeravtryck på det lägger en mjuk dis över allt.

Torka bort fettet, men polera inte

Fingerfett är den vanligaste orsaken till att ett foto ser disigt ut, och en diamant drar till sig det särskilt väl. Några sekunder med en torr, mjuk, luddfri trasa tar bort det mesta. För slätt guld eller platina infattat med diamanter går ljummet tvålvatten och en mycket mjuk borste bra, med sköljning och torkning efteråt.

Det gäller inte allt. Håll vatten och borstar borta från pärlor, opaler, turkos, smaragder, korall och allt som är limmat eller folierat, och borta från pläterade smycken, där skurandet nöter igenom pläteringen vid kanterna. Använd aldrig en ultraljudstvätt för hemmabruk om du inte vet vad varje sten är.

Och polera inte. På ett gammalt smycke är patinan i fördjupningarna och den mjuknade gravyren bevis för ålder, och polering tar bort båda tillsammans med ett skikt metall. Om smycket kan vara antikt eller ärvt: fotografera det precis som det är.

Stämpelbilden är den som är värd besväret

Ett slaget märke är det starkaste enskilda bevis ett foto kan bära, eftersom det är ett påstående från en tillverkare eller ett kontrollkontor och inte en slutsats dragen ur utseendet. Titta på insidan av en rings skena, på låsets tunga eller undersida, på ett örhänges stift och på en klockas bakboett.

Två grepp gör märken läsbara. Det första är avståndet: slå på makroläget om telefonen har ett, och gå bara så nära som objektivet fortfarande kan hålla skärpan. Närmare än så börjar det pumpa. Om det inte låser: backa och beskär bilden efteråt, för ett skarpt utsnitt slår en oskarp närbild.

Det andra är släpljus. Ett slaget märke är en fördjupning, inte en tryckt linje: ljus framifrån fyller upp det och plattar ut det, medan ljus som stryker längs ytan kastar små skuggor inne i varje streck och får märket att träda fram. Luta smycket mot fönstret, eller håll en liten ficklampa lågt och åt sidan, och ta flera vinklar. Fotografera märket i stället för att skriva av det, för slitna siffror läses fel och tolkningen hänger på de exakta tecknen.

Fota stenen från sidan, inte bara uppifrån

Nästan alla fotograferar en ring rakt uppifrån, och det är den minst upplysande vy som finns: den visar kontur och facettmönster och föga mer. Profilen visar det som väger. Hur djup stenen är, vilket är halva grunden för varje uppskattning av dess storlek. Rondisten, tjock eller tunn, matterad eller polerad. Om det finns en kalett. Hur stenen sitter i fattningen, och om infattningen är öppen eller sluten baktill. En sluten baksida är värd att lägga märke till: den är normal på äldre smycken och på smycken med färgade stenar, men den kan också dölja en folie eller en mycket flack slipning, och den är vanlig i bijouterier.

Fotografera baksidan och undersidan också, för det är där lödfogar, reparationer, utbytta klor och nött plätering syns. För ett halsband är en egen bild av låset värd lika mycket som en bild av hela smycket.

Ge bilden en måttstock

Ett foto har ingen inbyggd storlek: en ring som fyller bildrutan kan vara en barnring eller en tung klackring. Eftersom en uppskattning av karatvikt byggs ur uppmätta mått ändrar måttstocken siffrorna mer än nästan något annat du kan bidra med.

Den bästa referensen är en millimeterlinjal lagd intill stenen, i samma plan och med skärpa i samma bild. Näst bäst är ett mynt, namngivet i din anteckning. Lägg till den som en extra bild, så att de rena fotona förblir rena. Ännu bättre: använd riktiga siffror där du har dem, som en ringstorlek, innerdiametern på en armring eller en vikt i gram från en våg som visar tiondels gram. En uppmätt vikt förvandlar ett smältvärde från en gissning till en uträkning.

Checklistan

1. Torka bort fingerfett från smycket med en torr mjuk trasa, och torka av telefonens objektiv.
2. Ställ upp vid ett fönster med indirekt dagsljus. Ingen direkt sol, ingen blixt, inga spotlights i taket.
3. Lägg ut en enfärgad bakgrund i mellanton, utan mönster.
4. Ta hela smycket framifrån så att det fyller bildrutan, och tryck för att ställa skärpan.
5. Dra ner exponeringen en aning, så att högdagrarna på metallen behåller sin form.
6. Ta en andra bild från sidan, med kameran i bordets höjd.
7. Ta en bild av baksidan eller undersidan, med låset om det finns ett.
8. Byt till makro, leta upp stämpeln, lys på den i flack vinkel och ta flera vinklar.
9. Ta en bild med en millimeterlinjal eller ett namngivet mynt bredvid smycket.
10. Granska varje foto i full zoom innan du slutar, och ta om allt som är oskarpt.

Sex till tio bilder tagna så här slår trettio tagna under en taklampa.

Vad bra foton förändrar, och vad de inte gör

Bra foton flyttar ett resultat från gissning mot iakttagelse: ett läsbart märke avgör metallen och ofta land och period, och en vy från sidan bär upp en rimlig uppskattning av stenens storlek. Vad de inte kan göra är att väga metallen, prova dess finhalt, se in i en sten eller fastställa om en diamant växte i berget eller i en kammare – det kräver en våg, en juvelerare och ett gemmologiskt laboratorium. Carat betygsätter de foton den får och listar vad som saknas, vilket är den snabbaste vägen till att veta vad du bör ta om; hur en avläsning sätts samman beskrivs för sig.