Labbodlad eller naturlig? Vad ett foto kan visa

Samma material, odlat på två sätt

En labbodlad diamant är en diamant. Det är kol i samma kubiska gitter som i en sten som kristalliserade i manteln, med samma hårdhet, samma brytningsindex, samma dispersion och samma värmeledningsförmåga. Den är ingen imitation. Kubisk zirkonia och moissanit är simulanter: andra material som lånar utseendet. En labbodlad diamant lånar ingenting, eftersom den är saken själv, odlad i en kammare under veckor i stället för i berg under en tidrymd ingen kan föreställa sig.

Det enda faktumet styr allt annat. Eftersom de två är samma material misslyckas varje test som bygger på att mäta en egenskap hos materialet med att skilja dem åt. Juvelerarens värmeprob godkänner båda. Immatestet – att andas på tafflen och se dimman lätta – godkänner båda. Att repa glas visar bara att stenen är hårdare än glas, vilket gäller diamant, moissanit och safir lika. Vikt, densitet, eld och briljans läser sig likadant.

Vad ett foto klarar, och vad det inte klarar

Ett foto är användbart bevis i flera frågor och inget bevis alls i den här. Det kan ofta skilja en diamant från en simulant, eftersom simulanter är andra material och röjer sig: moissanit visar dubblerade facettkanter sett genom kronan i rätt vinkel, kubisk zirkonia sprider ljuset bredare och får rundnötta facettkanter, glas visar bubblor. De tecknen går vi igenom i vår guide till att skilja en äkta diamant från en simulant.

Det inget foto registrerar är tillväxthistorien. Ursprunget är skrivet i hur kristallen växte och vad den behöll medan den växte, och de dragen ligger antingen långt under fotots upplösning eller är osynliga för synligt ljus över huvud taget. Carat redovisar varje sten som naturlig, labbodlad, simulant, behandlad eller okänd med resonemanget bifogat, och där ett foto inte bär mer än okänd är det just det som ska stå.

HPHT och CVD: två sätt att odla

Laboratoriediamanter tillverkas längs två vägar, och vägen lämnar spår som ett laboratorium kan läsa.

Högt tryck, hög temperatur (HPHT) återskapar mantelns förhållanden i en press och odlar en kristall ur kol löst i en smält metallflux. Stenar som odlats så bär ibland små metalliska inneslutningar från fluxen, vilket då och då får en sten att reagera svagt på en stark magnet, och färgen kan ligga i blockiga tillväxtsektorer i stället för i de band man ser i naturliga stenar.

Kemisk ångdeponering (CVD) odlar kristallen i skikt ur en kolhaltig gas på en plan ympplatta, vilket kan lämna fina strimmor och spänningar riktade åt ett enda håll. Nyodlat CVD-material är ofta brunaktigt, och mycket av det behandlas efteråt för att ta bort tonen, rutinmässigt genom en HPHT-glödgning. Ett laboratorieutlåtande noterar det.

Inget av detta syns på ett foto. Inneslutningarna är mikroskopiska, spänningarna kräver polariserat ljus, och sektorstrukturen framträder först i djup ultraviolett. Att veta det förklarar varför ett laboratorium kan besvara frågan, inte hur du själv skulle kunna göra det.

Gravyren på rondisten

Den praktiska genvägen är rondisten, det smala bandet runt stenens bredaste del. De flesta laboratoriegraderade stenar bär en lasergravyr där: ett utlåtandenummer och, för labbodlat material, oftast orden lab grown eller en förkortning, eftersom de stora graderingslaboratorierna kräver att ursprunget anges. Den är mikroskopisk men läsbar med en 10x lupp.

Håll luppen tätt intill ögat och för upp stenen till den, med en stark lampa åt sidan i stället för bakom dig, och vrid stenen långsamt ett helt varv medan du följer rondisten. Klorna täcker en del av den, så gravyren kan ligga dold.

Två varningar. En gravyr är en uppgift snarare än ett bevis: använd den genom att skriva in utlåtandenumret i det utfärdande laboratoriets söktjänst och kontrollera att vikt, mått och graderingar stämmer med stenen du har framför dig. Och avsaknaden av en gravyr bevisar ingenting. Äldre stenar, omslipade stenar och stenar som aldrig lämnats in för gradering bär ingen alls.

Vad som faktiskt avgör saken

Att skilja labbodlat från naturligt är rutinarbete på ett laboratorium, och det går inte att göra någon annanstans. Instrumenten gör tre saker:

• Fluorescensavbildning i djup ultraviolett. I kortvågigt ultraviolett ljus tänds stenens tillväxtstruktur – koncentrisk zonering i naturliga stenar, sektor- eller skiktstruktur i odlade – och efterglöden skiljer sig också.
• Spektroskopi. Fotoluminescens vid mycket låg temperatur avslöjar defektcentra vars förekomst och inbördes förhållanden pekar på hur kristallen växte och om den har behandlats. Infraröd spektroskopi sorterar stenar efter kvävehalt i typer, varav några är vanliga i naturen och sällsynta i laboratoriet.
• Förstoring. Metalliska fluxinneslutningar, rester av ympen och naturliga mineralinneslutningar berättar var och en sin egen historia vid 10x och uppåt.

Handlare använder screeningapparater som snabbt sorterar i pass och refer. Ett refer är inget utlåtande; det betyder att stenen behöver fullständig provning. Det avgörande svaret är ett utlåtande från ett erkänt gemmologiskt laboratorium, och för en sten med verkligt värde är det utlåtandet vad en köpare, en värderingsman eller ett försäkringsbolag ber att få se.

Varför andrahandsvärdet på labbodlat är så mycket svagare

De två stenarna är samma material men inte samma tillgång, och skälet är utbudet. Det naturliga utbudet kommer ur ett ändligt antal gruvor i en takt som ingen styr. Labbodlat utbud är en tillverkningsfråga: fler reaktorer, mer produktion. Produktionskostnaderna har fallit brant medan kapaciteten har vuxit, och butikspriserna har följt med nedåt år efter år.

Det får en burdus följd vid vidareförsäljning. En andrahandsköpare prissätter mot vad en likvärdig ny sten kostar i dag, inte mot vad du betalade, och dagens motsvarighet är billigare än förra årets. En labbodlad diamant som köptes för några år sedan får typiskt tillbaka bara en liten del av sitt inköpspris, och många handlare avstår helt från att köpa dem annat än vid inbyte.

Naturliga diamanter är inget sparkonto de heller: butikspriset rymmer handlarens marginal, och avståndet mellan butikspris och handlarbud är stort. Skillnaden är att det naturliga andrahandsvärdet är förankrat i ett utbud som ingen kan utöka efter behag. Fattningen påverkas inte, eftersom metallen behåller sitt smältvärde vad som än sitter i den, vilket är ett av skälen till att ett smycke värderas bäst på tre marknader.

Vad du ska fråga, och vad en app kan tillföra

Om du står i begrepp att köpa gör fyra frågor det mesta av jobbet. Finns det ett utlåtande, och från vilket laboratorium. Vilket är utlåtandenumret, så att du kan slå upp det innan du betalar. Är stenen graverad. Och anger kvittot ursprunget skriftligt, eftersom det är det du skulle luta dig mot om det senare visade sig vara fel.

Om du redan äger smycket och saknar papper: läs stämpeln och en eventuell gravyr, be en juvelerare bekräfta att stenen är diamant och inte en simulant, och skicka den till ett laboratorium om ursprungsfrågan bär pengar med sig. En avläsning från Carat kan tala om vad smycket är, vad märkena säger, hur stenen är slipad och infattad, och var bevisen tar slut – och den namnger det test som skulle avgöra resten. Den är en utgångspunkt för det samtalet, inte en ersättning för det.