Värmebehandlad, oljad, fylld: vad behandlingar kostar

Behandlad är inte detsamma som falsk

Nästan varje färgad sten som säljs i dag har behandlats, och det är ingen skandal. Behandling är en accepterad del av handeln förutsatt att den uppges, och man förväntar sig att den står på fakturan. En värmebehandlad safir är fortfarande naturlig korund; en ugn avslutade ett arbete som jorden hade börjat. En glasimitation är ett helt annat föremål, och de två frågorna bör aldrig blandas ihop.

Det behandlingen ändrar är priset, med mycket olika belopp beroende på vad som har gjorts. Vissa behandlingar är så rutinmässiga att marknaden prissätter dem som utgångsläget och betalar ett påslag när de saknas. Andra lämnar en sten skör, eller beroende av ett färgskikt som vanligt slitage kan ta bort, och då är rätt pris en liten bråkdel av en obehandlad motsvarighet. I nästan varje fall går det inte att se vilket som är vilket. De behandlingar som flyttar mest pengar är osynliga för ögat, för luppen och för ett foto.

Värme, och påslaget för en obehandlad sten

Att värmebehandla rubin och safir hör till de äldsta bruken i ädelstenshandeln, och det har gjorts så länge det har funnits en handel. Hållen vid hög temperatur kan korund släppa en grumlig grå ton, lösa upp fina silkesinneslutningar och lägga sig i en starkare, jämnare färg. Förändringen är permanent och strukturell. Det finns ingen beläggning som kan nötas bort och ingenting som kan torka ut, och en värmebehandlad safir rengörs, storleksändras och bärs precis som en obehandlad.

Eftersom värmebehandling är så nära nog allmän utgår marknaden från den. En fin rubin eller safir med ett laboratorieutlåtande som anger inga tecken på värmebehandling säljs med ett stort påslag jämfört med en behandlad sten i samma synbara färg, och på betydande stenar kan det påslaget dominera priset. Det betalas inte för skönhet – den behandlade stenen kan se identisk ut – utan för sällsynthet, eftersom en sten som nådde den färgen på egen hand är ovanlig. Du kan inte bedöma det genom att titta: en gemmolog läser inneslutningarna under förstoring efter tecken på hög temperatur, och ett laboratorium lägger till spektroskopi.

Olja i smaragder, och graden av den

Smaragder växer med sprickor som når ytan, och nästan alla är fyllda med ett färglöst ämne nära stenens eget brytningsindex, så att sprickorna slutar fånga ljuset. Traditionellt är det cederolja; modern praxis använder också konstgjorda hartser. Stenen läser sig klarare och grönare. Detta är väntat, det uppges som renhetsförbättring, och en smaragd helt utan är ovanlig nog att bära ett eget påslag.

Två detaljer betyder mer än själva faktumet. Den första är graden: laboratorier redovisar förbättringen som ingen, ringa, måttlig eller betydande, och den skalan speglar hur mycket av den synbara renheten som är fyllnad och inte sten. Prisskillnaden mellan ringa och betydande är stor.

Den andra är att olja inte är permanent. Den kan torka, krympa eller sippra ut under decennier, och sprickor som var osynliga blir synliga igen. Värme, ånga, lösningsmedel och ultraljudstvättar skyndar alla på förloppet. Ingenting strukturellt har gått förlorat, och en juvelerare som arbetar med smaragder kan rengöra och olja om stenen. Men det betyder ljummet vatten, mild tvål och en mjuk borste, och ingenting annat.

Blyglasfyllning är något helt annat

Att fylla en rubin med blyglas är inte att förbättra en bra sten. Det är en process som används på hårt sprucken korund av låg kvalitet, som annars vore osäljbar. Materialet hettas tillsammans med ett blyrikt glas som flyter genom spricknätet och stelnar, och binder bitarna till något som håller ihop och ser ut som en röd sten. I det sämsta materialet är glaset en stor del av det du håller i handen.

Sådana stenar är värda en liten bråkdel av en jämförbar värmebehandlad rubin, och skillnaden är ingen smaksak. Blyglas är mjukt och kemiskt sårbart på sätt som korund inte är.

• Vanlig bänkvärme under en reparation – att ändra storlek på en skena, att bygga på en klo – kan grumla, gröpa ur eller få fyllningen att kollapsa.
• Citronsaft, avkalkningsmedel för hushållsbruk och vissa smyckesbad etsar glaset.
• Ultraljuds- och ångrengöring kan driva ut fyllningen.

Den som ska arbeta på stenen måste få veta det i förväg, vilket bara är möjligt om du själv vet. Under förstoring ser en gemmolog instängda gasbubblor i de fyllda kanalerna och en blåorange blixt längs dem.

Diffusion, och färg som bor i ett skikt

Diffusion hettar en sten i kontakt med ett färggivande grundämne, så att färgen utvecklas nära ytan i stället för genom hela materialet. Titandiffusion ger blått i safir; berylliumdiffusion driver korund mot orange och gult, ibland längre in.

Följden är praktisk. Eftersom färgen sitter i ett skikt tar allt som tar bort yta också bort färg. En flisa på rondisten kan blotta blekt material under, och en ompolering – det vanliga botemedlet mot en nött sten – kan ta bort färgen eller lämna den fläckvis. Det är inget att upptäcka vid en bänk flera år senare.

Bestrålad och värmebehandlad blå topas hör till en annan kategori, och det är värt att säga rakt ut eftersom det oroar folk i onödan. Nästan all blå topas började som nästan färglöst material, bestrålades och hettades sedan. Färgen är stabil, materialet är vanlig topas, och där behandlingen är reglerad hålls stenarna kvar och kontrolleras före försäljning. Det är ingen behandling att vara orolig för. Det är helt enkelt därför blå topas är billig.

Färgning, stabilisering och impregnering

Porösa och sammansatta material drar till sig egna behandlingar.

• Jade. Blekt och polymerimpregnerad jadeit, och färgad jadeit, är båda vanliga. Handeln skiljer obehandlat material från blekt, färgat och båda delarna, och prisskillnaden är enorm. Färg bleknar och polymer kan gulna.
• Lapis lazuli. Blekt eller grått material färgas i ett djupare blått och vaxas ibland, och färgen kan smitta av sig på en trasa.
• Turkos. Den mesta turkosen på marknaden är stabiliserad med harts, som härdar kritigt material och hindrar det från att suga åt sig oljor och skifta färg. Stabiliserad turkos är en legitim vara; färgat eller rekonstituerat material är en långt billigare.
• Pärlor. Blekning är rutin och färgning vanligt, och båda ska anges.

Inget av detta gör ett smycke värdelöst. Det gör beskrivningen viktig, och det är därför formuleringen på en faktura betyder lika mycket som stenen.

Vad ett foto klarar, och vad som avgör saken

Ett foto bär en del av det behandlingen lämnar efter sig: en färg som läser sig för jämn för materialet, en blixt i fel färg längs en spricka, en flisad rondist som visar blekare sten under, färgämne samlat i en spricka. Det är skäl till en fråga, aldrig ett svar. Carat registrerar iakttagelser som dessa som tecken på behandling med resonemanget bifogat, och där bevisen tar slut säger den det i stället för att gissa.

Det som avgör saken är ett gemmologiskt laboratorium: förstoring, spektroskopi och, för de svårare fallen, kemisk analys. För en färgad sten av något verkligt värde är det utlåtandet vad en seriös köpare ber att få se, och det är skillnaden mellan att sälja en sten som det den är och att sälja den som det du hoppades. För att avgöra om avgiften är värd att betala går vad ditt smycke är värt igenom de tre marknader ett smycke ligger på, och så avgör du om en diamant är äkta tar upp de särskilda behandlingar som förekommer i diamant.